Text Matti Leino.
En mycket speciell typ av fornfynd från järnåldern är så kallade guldbrakteater. Dessa kan liknas vid små myntlika medaljonger, gjorda i rent guld och med en ögla för att bäras som smycken. Förebilden var antagligen solidi, guldmynt som den romerska armén delade ut som lön till legionärer som arbetat nära kejsaren. Men de nordiska guldbrakteaterna är inte prydda av kejsarens huvud utan har ett helt eget bild- och skriftspråk, vilket gör dem särskilt intressanta ur kulturväxtsynpunkt.
Fler än 900 guldbrakteater har hittats över hela Norden, med koncentration i Danmark och Skåne. De flesta verkar härstamma från den del av järnåldern som kallas folkvandringstid, det vill säga år 400–550 enligt vår tideräkning. På de flesta av brakteaterna finns ornament och olika slags mönster. Bilder av människor och djur, särskilt fåglar, förekommer ofta. På en del av dem finns också olika runinskriptioner, som ofta framstår förvirrande och är svårtolkade. Påtaglig är dock den vanliga förekomsten av tre ord: ladhu, alu och laukr.
Ladhu brukar tolkas som inbjudan eller sammankomst, alu betyder öl (jämför med ale) och den mest sannolika uttolkningen av laukr är lök! Vilken slags lök guldbrakteaterna talar om är oklart. Det kan vara vilda lökar, som kajp eller ramslök, eller odlade lökar som vitlök eller potatislök eller kanske till och med andra växter som var löklika i formen. Arkeologin har inga tydliga svar här eftersom lökar bevaras dåligt som föremål i jorden.
Guldbrakteaterna var med all sannolikhet mycket värdefulla och prestigefulla föremål för sin tid. Kanske hade de en magisk eller rituell användning, och kanske var de värdefulla gåvor för att knyta vänskapsband. I vilket fall är det talande att de viktiga sakerna i livet var manifesterade: att träffas, att dricka något gott och kanske att äta något gott – lök!
